Idrottsnämnden vägrade bordläggning, Aspuddsbadet ska rivas.

september 15, 2009

Vi var en handfull människor som dök upp utanför stadshuset för att visa vårt missnöje med beslutet att riva Aspuddsbadet.  Jag noterade att tre politiker som gick in i stadshuset flinade till när de passerade vår banderoll, de flinade till och en av dem sa, ”Aspuddsbadet”, sen tittade de på varandra och flinade igen. I den stunden kände jag ett sting av politikerförakt. Är det så det ska vara, att vi ska bli hånade av makthavare för att vi vill någonting här i världen. Där vi valt att bo, där en del av oss bott i hela sitt liv, det är en plats som vi värnar om, som vi vill vara med att bygga och bevara, som vi alla ska vara en del av. Ska vi behöva bli behandlade av makthavare som en andra klassens medborgare för att vi vill någonting med vår närmiljö? Det känns nästan som om det där sarkastiska flinet ekat runt där inne i stadshuset det senaste året och satt sig på var och varannan mun, att kampen om Aspuddsbadet blivit ett skämt där i korridorerna.
Här vill jag passa på att blottlägga min egen historia, för den som ids läsa.
Jag har aldrig varit en speciellt engagerad medborgare, jag har ibland gått förbi när folk stått och delat ut blad och skrivit på namnlistor, jag har någonstans känt att det inte är lönt, att det egentligen inte spelar så stor roll, det är ändå kört, men trots allt så står dom där. Jag vet egentligen inte varför jag hamnade i den här situationen att engagera mig så mycket för just Aspuddsbadet. Kanske var det för att mina båda döttrar gick på Babysim med Leili, men jag tror inte det. Det räckte för att jag skulle skriva på listan, men inte mer. Nej, jag misstänker att det var en ren slump, ett av livets små nyck. Jag hade just läst en bok som fick mig att känna mig som en riktig soffliggare. Fan vad folk kämpar runtom i världen för sina rättigheter och det dom tror på, för demokrati och rättvisa. Jag ville också göra någonting, kämpa för någonting. Men vad? Det var en kylig februaridag för ca ett och ett halvt år sedan då jag passerade en av de aktivister som stod och samlade in namn på listan för att rädda badhuset, han stod vid hörnet Schlytersvägen och Erik Segersälls väg, precis vid tunnelbaneuppgången. Snögloppet yrde runt honom och papprena var halvt genomblöta. Vad är det här, tänkte jag, ska dom lägga ner badet? Va tråkigt. Jag skrev på listan och gick vidare. Under min korta promenad hem så var det som om allt sattes på sin spets, det kändes inte längre ok att bara gå förbi, jag mådde fysiskt dåligt. Kanske jag borde prata med honom, kanske kan jag göra någonting. Men istället för att vända om så fortsatte jag att gå, det var enklast så. Efter ett några timmar återvände jag på samma väg. Han stod kvar, huttrande och trampandes i snömodden. Folk vällde upp från tunnelbanan, alla ville hem. Någon stannade till och skrev på när han gjorde små lätta utfall, men de flesta flög förbi i all hast, helst i vida cirklar. I vanliga fall hade jag också gjort det, men jag hade ju just läst en bok.
Jag gick istället fram och inledde ett kort samtal, jag fick reda på att det skulle vara ett aktionsmöte om några dagar och att jag var välkommen dit. Ok, jag ger det en chans, tänkte jag. Så jag gick dit och frågade om jag kunde hjälpa till med någonting, vid det mötet tror jag att vi var fem stycken med mig själv inberäknad. Trots att det var lite ovant att komma in i en ny grupp med nya människor så tog jag mitt beslut. Jag ska göra allt vad jag kan för att se till att badet blir kvar, det får bli min kamp.
På den vägen är det, jag har kunnat tillföra en hel del och mycket energi har spenderats på att försöka hitta nya vägar att få de styrande att förstå vilken skatt detta bad är, och det är verkligen en skatt, för oss alla i området och för alla runtomkring. Jag känner mig så nöjd med de insatser vi gjort på så kort tid utöver den vanliga verksamheten som förekommit på badet. Vi har haft  temakvällar med ljud och ljusspel, vi har haft grillkvällar och kulturdagar med poesi och  konstsim, samt de oerhört populära biovisningarna av ”Hajen” och ”Piraya” med tillhörande barnmatiné på förmiddagen. Men kronan på verket får ändå bli den filmvisning av Rainer Hartlebs unika dokumentär ”Jag bor på Hägerstensvägen och på samma sida ligger ett system” Vi gjorde detta för att visa att vi vill utveckla Aspuddsbadet, att vi vill skapa någonting unikt här i lilla Aspudden där man annars har raderat varenda verksamhet värd namnet.
Jag har bott i Aspudden i 5 år och har inte haft en aning om vilken tragisk historia stadsdelen just hämtat sig från, i Rainers film fick jag se det. I hans film fick jag också se något annat, jag fick möta de människor, som på den tiden kämpade för sin stadsdel, för att rädda de gamla husen från att rivas, för att förvandla den då fyrfiliga Hägerstensvägen, då Sveriges farligaste väg, till en lugn paradgata med breda trottoarer. De kämpade för att ge ungdomarna en plats i denna djupt förfallna stadsdel. De lyckades inte med allt, men med mycket. Det är inte politikernas förtjänst att Aspudden ser ut som det gör idag, det är de kämpar som i början av 70-talet slogs på för vad de trodde på. Om det inte vore för dessa människor skulle Aspudden idag endast bestå av loftgångshus. Tack till alla er!!
När jag läser alla de kloka inlägg som gjorts på Madeleines blogg så fylls jag av hopp och energi, hon måste väl läsa detta? Media måste ju nappa? men ingenting händer. Och jag förstår någonstans varför.
Alla ni vet vad det handlar om, ni vet vad som är på väg att hända, ni vet vilka insatserna är. Nu vädjar vi till er alla, vi klarar inte av detta själva. Vi behöver er hjälp och det är akut. På torsdag kl 16.00 så har exploateringsnämnden möte, det är vår sista demokratiska möjlighet att visa beslutsfattarna vad vi vill. Vi vill att det ska vara så knökfullt med folk så att de knappt kommer in genom porten, vi vill ha barn, ungdomar, vuxna och gamla som visar sitt missnöje med att bli av med sin demokratiska röst. Låt detta bli ett pilotfall i en tid som präglas av det enskilda tänkandet, att vi kan enas om en sak och med gemensam röst ropa ut så att de hör, istället för att i tysthet skriva insändare på en blogg som ingen av dem läser.
Sprid detta till alla ni känner, ryck tag i dem som inte orkar, övertala dem som känner sig osäkra.
Torsdag 15.30 utanför stadshuset.
Maila gärna till mail@raddaaspuddsbadet.nu om ni kommer, hör av er till oss ifall ni har frågor! Vi har ingenting att förlora, men allt att vinna!
Med stor förhoppning om ett ändrat beslut och ett stort stöd!
Mvh/
Ola Schubert och aktionsgruppen.

Vi var en handfull människor som dök upp utanför stadshuset för att visa vårt missnöje med beslutet att riva Aspuddsbadet.  Jag noterade att tre politiker som gick in i stadshuset flinade till när de passerade vår banderoll, de flinade till och en av dem sa, ”Aspuddsbadet”, sen tittade de på varandra och flinade igen. I den stunden kände jag ett sting av politikerförakt. Är det så det ska vara, att vi ska bli hånade av makthavare för att vi vill någonting här i världen. Där vi valt att bo, där en del av oss bott i hela sitt liv, det är en plats som vi värnar om, som vi vill vara med att bygga och bevara, som vi alla ska vara en del av. Ska vi behöva bli behandlade av makthavare som en andra klassens medborgare för att vi vill någonting med vår närmiljö? Det känns nästan som om det där sarkastiska flinet ekat runt där inne i stadshuset det senaste året och satt sig på var och varannan mun, att kampen om Aspuddsbadet blivit ett skämt där i korridorerna.

Här vill jag passa på att blottlägga min egen historia, för den som ids läsa.

Jag har aldrig varit en speciellt engagerad medborgare, jag har ibland gått förbi när folk stått och delat ut blad och skrivit på namnlistor, jag har någonstans känt att det inte är lönt, att det egentligen inte spelar så stor roll, det är ändå kört, men trots allt så står dom där. Jag vet egentligen inte varför jag hamnade i den här situationen att engagera mig så mycket för just Aspuddsbadet. Kanske var det för att mina båda döttrar gick på Babysim med Leili, men jag tror inte det. Det räckte för att jag skulle skriva på listan, men inte mer. Nej, jag misstänker att det var en ren slump, ett av livets små nyck. Jag hade just läst en bok som fick mig att känna mig som en riktig soffliggare. Fan vad folk kämpar runtom i världen för sina rättigheter och det dom tror på, för demokrati och rättvisa. Jag ville också göra någonting, kämpa för någonting. Men vad? Det var en kylig februaridag för ca ett och ett halvt år sedan då jag passerade en av de aktivister som stod och samlade in namn på listan för att rädda badhuset, han stod vid hörnet Schlytersvägen och Erik Segersälls väg, precis vid tunnelbaneuppgången. Snögloppet yrde runt honom och papprena var halvt genomblöta. Vad är det här, tänkte jag, ska dom lägga ner badet? Va tråkigt. Jag skrev på listan och gick vidare. Under min korta promenad hem så var det som om allt sattes på sin spets, det kändes inte längre ok att bara gå förbi, jag mådde fysiskt dåligt. Kanske jag borde prata med honom, kanske kan jag göra någonting. Men istället för att vända om så fortsatte jag att gå, det var enklast så. Efter ett några timmar återvände jag på samma väg. Han stod kvar, huttrande och trampandes i snömodden. Folk vällde upp från tunnelbanan, alla ville hem. Någon stannade till och skrev på när han gjorde små lätta utfall, men de flesta flög förbi i all hast, helst i vida cirklar. I vanliga fall hade jag också gjort det, men jag hade ju just läst en bok.

Jag gick istället fram och inledde ett kort samtal, jag fick reda på att det skulle vara ett aktionsmöte om några dagar och att jag var välkommen dit. Ok, jag ger det en chans, tänkte jag. Så jag gick dit och frågade om jag kunde hjälpa till med någonting, vid det mötet tror jag att vi var fem stycken med mig själv inberäknad. Trots att det var lite ovant att komma in i en ny grupp med nya människor så tog jag mitt beslut. Jag ska göra allt vad jag kan för att se till att badet blir kvar, det får bli min kamp.

På den vägen är det, jag har kunnat tillföra en hel del och mycket energi har spenderats på att försöka hitta nya vägar att få de styrande att förstå vilken skatt detta bad är, och det är verkligen en skatt, för oss alla i området och för alla runtomkring. Jag känner mig så nöjd med de insatser vi gjort på så kort tid utöver den vanliga verksamheten som förekommit på badet. Vi har haft  temakvällar med ljud och ljusspel, vi har haft grillkvällar och kulturdagar med poesi och  konstsim, samt de oerhört populära biovisningarna av ”Hajen” och ”Piraya” med tillhörande barnmatiné på förmiddagen. Men kronan på verket får ändå bli den filmvisning av Rainer Hartlebs unika dokumentär ”Jag bor på Hägerstensvägen och på samma sida ligger ett system” Vi gjorde detta för att visa att vi vill utveckla Aspuddsbadet, att vi vill skapa någonting unikt här i lilla Aspudden där man annars har raderat varenda verksamhet värd namnet.

Jag har bott i Aspudden i 5 år och har inte haft en aning om vilken tragisk historia stadsdelen just hämtat sig från, i Rainers film fick jag se det. I hans film fick jag också se något annat, jag fick möta de människor, som på den tiden kämpade för sin stadsdel, för att rädda de gamla husen från att rivas, för att förvandla den då fyrfiliga Hägerstensvägen, då Sveriges farligaste väg, till en lugn paradgata med breda trottoarer. De kämpade för att ge ungdomarna en plats i denna djupt förfallna stadsdel. De lyckades inte med allt, men med mycket. Det är inte politikernas förtjänst att Aspudden ser ut som det gör idag, det är de kämpar som i början av 70-talet slogs på för vad de trodde på. Om det inte vore för dessa människor skulle Aspudden idag endast bestå av loftgångshus. Tack till alla er!!

När jag läser alla de kloka inlägg som gjorts på Madeleines blogg så fylls jag av hopp och energi, hon måste väl läsa detta? Media måste ju nappa? men ingenting händer. Och jag förstår någonstans varför.

Alla ni vet vad det handlar om, ni vet vad som är på väg att hända, ni vet vilka insatserna är. Nu vädjar vi till er alla, vi klarar inte av detta själva. Vi behöver er hjälp och det är akut. På torsdag kl 16.00 så har exploateringsnämnden möte, det är vår sista demokratiska möjlighet att visa beslutsfattarna vad vi vill. Vi vill att det ska vara så knökfullt med folk så att de knappt kommer in genom porten, vi vill ha barn, ungdomar, vuxna och gamla som visar sitt missnöje med att bli av med sin demokratiska röst. Låt detta bli ett pilotfall i en tid som präglas av det enskilda tänkandet, att vi kan enas om en sak och med gemensam röst ropa ut så att de hör, istället för att i tysthet skriva insändare på en blogg som ingen av dem läser.

Sprid detta till alla ni känner, ryck tag i dem som inte orkar, övertala dem som känner sig osäkra.

Torsdag 15.30 utanför stadshuset (in kommer vi inte).

Maila gärna till mail@raddaaspuddsbadet.nu om ni kommer, hör av er till oss ifall ni har frågor! Vi har ingenting att förlora, men allt att vinna!

Med stor förhoppning om ett ändrat beslut och ett stort stöd!

Mvh/

Ola Schubert och aktionsgruppen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: